torsdag 15 oktober 2015

Sibirisk piplärka...

Eftersom det finns ett ordspråk som säger "man skall smida medan järnet är varmt" så åkte jag och Freddy till Hittarp igår. Där fanns en sibirisk piplärka ( tredje fyndet för Skåne ) som vi gärna ville se. Den var ganska knepig eftersom den tryckte långt inne i hög vass eller gräs. Men om någon av alla skådarna som var på plats plöjde genom vassen så flög den upp och bytte gömställe. Två gånger gjordes detta och vi fick en snabb glimt av den. Nytt livskryss för oss båda och mitt tredje nya kryss på tre dagar.

Dom flesta andra skådarna såg den också men inte alla. Men nu var det två äldre gubbar som började klaga och gnälla på att fågeln blev stressad och att fler skådare var på väg så så att nu skulle minsann fågeln få vara i fred. Jag fick en känsla att det inte riktigt var hela sanningen och viskade till Freddy att det är bara för att inte deras polare inte är där som dom gnäller. Så vi var bara tvungna att stanna kvar en stund för att få se hur detta skulle utvecklas. 

Mycket riktigt, när gringubbarnas kompis var på plats tyckte dom att han skulle gå ner i vassen och stöta upp den. Den ena sa " jag kan inte göra det för jag har ju sagt till alla andra att låta bli, fast det är det enda sätter om du vill se den". Kan det vara detta man kallar dubbelmoral? Vi lät dom stå och våndas en extra stund innan jag högt och tydligt sa till Freddy " Fixar du fram den". Han meddelade alla som var på plats att om en minut så får dom vara redo. Det var många ögon par på Freddy när han smög in i vassen och stötte upp den. Han kunde till och med fota den där den satt innan den lyfte. Alla var nöjda och fågeln lämnades i fred. Gubbarnas kompis gick fram och tog Freddy i hand och tackade för hjälpen och gubbarna var glada. Lite pinsamt från deras sida kan man tycka och jag kan bara hoppas att dom själva insåg det...

Sibirisk piplärka

Mink

tisdag 13 oktober 2015

Mitt kryssande fortsätter...

Knappt hade jag njutit klart av mitt 300 kryss innan nästa kom. Jag flexade ut från jobbet vid lunch igår och åkte till Falsterbo för att få se bronsibisen som varit där snart en vecka. Den var även kvar när jag kom fram och smög omkring i gräset. En väldigt snygg fågel tycker jag.

Bronsibis


















Idag kom kryss 302 i och med rosenstare, som hade stannat till i Torslanda viken för att äta sig mätt på fläderbär. Men så mycket rosen var den unga fågeln inte. För det kommer inte förrän senare i livet och då lever den upp till sitt namn. 

Fortsätter mitt kryssande så här så får jag nog sätta upp 400 som nästa drömgräns.

Rosenstare






söndag 11 oktober 2015

Kryss nummer 300...

Igår fick jag mitt efterlängtade 300 kryss. Så nu är jag med i 300 klubben på riktigt... WOOOHOOO!!!

Kryss 299 fick jag förra fredagen ute vid kråkudden när en efterlängtad storlabb flög förbi. Jag skådade vidare i några timmar och hoppades att få ytterligare ett kryss, men det var nog inte meningen att det skulle bli där och då...

Igår däremot kom det, fast det satt långt inne. Det hade varit rapporter om fjällgås vid Vendelsjön utanför Uppsala så dit åkte jag. Väl uppe i fågeltornet visade det sig att sjön var i stort sätt tom. Fast efter några minuter på plats kom en annan skådade (som bott i Göteborg tidigare och numera bodde i Uppsala) till undsättning. Han hade sett alla gässen bli uppskrämda av en jägare som sköt en gräsand i sjön och bland dom hade även fjällgässen varit. Så vi bestämde oss för att leta på åkrarna i området.

Det var bara det att när vi kört ungefär 200 meter kom flera hundra gäss tillbaka mot sjön och landade. Snabb tillbaka till tornet bara för att konstatera att dom låg på andra sidan sjön. Efter lite körande och spanande i våra tubar såg vi att fjällgässen inte var där. Så vi drog vidare runt åkrarna i området. Tyvärr resultatlöst. Till slut såg vi en flock flygande förbi på ganska långt avstånd och i den var fem mindre gäss som skulle kunna vara fjällisarna men avståndet var för långt för att kunna säga säkert..

Min skådarhjälp var tvungen att ge upp och åka hem. Lite uppgivet tänkte jag att jag åker tillbaka till tornet och kollar en sista gång... och då låg dom där i vattnet. Vilken glädje!!!!

Som jag har jobbat för detta. Åtskilliga timmar i fält i både snö, regn och stekande sol och många många mil i bilen. Med facit i hand kan jag bara säga att det har varit så himla värt det och jag känner mig väldigt stolt. På kvällen gick jag och Stina på restaurang och firade med att skåla och äta god mat.