Inne i guldbollen...

Vår rikshaw hämtade upp oss halv nio och körde oss till Auroville...På vägen dit såg jag en indisk dvärg och blev överlycklig, dom är ju så häftiga. Ja jag vet att dom också är människor med känslor, men ändå...
Väl framme så kändes det mycket bra för vi stod på den åtråvärda listan..Vi skulle få gå in i Matrimandir, men först var vi tvungna att titta på en film om stället...
Inne i guldbollen får man inte prata eller röra något och man måste ha vita lånestrumpor på sig...Det är vackert och lite läskigt när det är så tyst och tanken är visst att man ska meditera...Det vet jag inte ens hur man gör...Så dom femton minuter vi satt där kändes jättelånga...Men jag gillar att allt där inne är vitt, med en 400 kg kristallboll i mitten som reflekterar en ljusstråle från taket...Att utsidan är av 24 karats guld gör det inte sämre precis...Ute i tryggheten med alla ljud hann jag också med en fågelfotarsväng, där jag lyckades få några nya arter till min samling...


Vi vilade våra röda kroppar från solen på rummet tills det började skymma, då vågade vi oss ut igen för lite mat och kaffe...Vi träffade en supergosig hund som blev överlycklig för tuggpinnarna som jag hade i fickan, han dansade runt och pussade på oss..Man är ju fruktansvärt sugen på att ta med sig några stycken hem, men det är tyvärr redan för fullt i väskan...Eftersom Stina har varit en sån snäll och duktig flicka hela resan fick hon ett Odissihalsband i present, vilken romantiker jag är ändå, man får ju nästan en tår i ögat när man tänker på det...